Fredag 1/5
Förväntansfulla och pirriga anländer jag och min lillasyster Karin till Ulvsby ranch.

Vi har rest från Skåne respektive Uppland samma morgon och har nu landat i hjärtat av Värmland. Efter att ha
installerat oss i en mysig, fräsch liten stuga med blåprickiga tapeter och sjöutsikt bjuds vi på
eftermiddagsfika av det genuint trevliga värdparet Isak och Lena.
Sedan är det äntligen dags att träffa hästarna som valts ut för att särskilt passa mig och Karin med
våra olika riderfarenheter. ”Min” heter Peggy och är en quarterhäst, en mörk fux med vit bläs, lång
man och nyfiken, pigg blick. Karins heter Carrie, en mörkbrun, glänsande korsning connemara/
quarter med svart man och tufft spretande lugg

.

Vi börjar med en introduktion till westernridning ute på ridbanan. Det var länge sedan Karin och jag
red och ingen av oss har provat på westernridning innan, så man känner sig som en nybörjare i
sadeln! Det är andra kommandon, andra hjälper, ett helt annat sätt att rida än vad vi är vana vid...
Bara en sådan sak som att tyglarna är delade på mitten! Som tur är, är Lena både en tålmodig och
peppande ridlärare.

Karin och jag lär oss mycket nytt under vår allra första westernlektion, och framför allt lär vi känna
våra hästar. Peggy är väldigt framåt medan Carrie tar det lite lugnare. Det känns bra att ha en första
uppfattning om dem inför uteritten som står näst på tur.
Isak kommer och hämtar oss på ridbanan. Han ser ut som en äkta cowboy iklädd blåjeans, skjorta,
slitna läderboots med sporrar och svart hatt, där han tar täten på skäcken Rocky, sinnebilden av en
westernhäst.

Uteritten blir magisk. Vi rider på grusvägar förbi idylliska små röda stugor och längs med sjön
Alstern som glittrar i kvällssolen. Fåglarna kvittrar och den skira, nästan självlysande majgrönskan
omsluter oss. Att galoppera fram på Peggy mitt i allt detta är ren och skär lycka. Varför gör jag inte
det här oftare?!

Lördag 2/5
Gårdagens ridning känns av i kroppen när jag vaknar. Direkt påminns jag om all ridning som väntar
oss under dagen, och det har sällan kännts lättare att stiga upp så tidigt! Efter frukost ute i
morgonsolen på verandan skyndar Karin och jag iväg till stallet.

Vi lastar Peggy, Carrie och en skimmel vid namn Domino i två transporter, och kör sedan till
Brattforshedens naturreservat. Klockan är 10.30 när transporterna har parkerats vid en spårig
skogsväg, och Karin, jag och Lena gjort i ordning våra tre ivriga hästar. Äventyret kan börja!

En tävling med spårhundar pågår i området, och till en början är vi nervösa för att komma i deras
väg, men Lena och Domino väljer en lite annorlunda rutt än planerat och vi slipper stöta ihop med
skällande hundar. Vi kunde inte ha valt en bättre dag för vår långritt: solen strålar från en klarblå
himmel och det är minst 20 grader varmt.

Westernstilen känns allt mer naturlig nu när man börjar vänja sig vid den. Vi rider genom blandad
terräng och otroligt vacker natur. Ena stunden travar vi slalom mellan skyhöga furor på
vitmossbeklädd mark, och i nästa lutar vi oss tillbaka och lyssnar till de bekväma sadlarnas
knarrande när vi skrittar längs med mjuka skogsstigar.

Det allra bästa är galopperna. Peggys öron pekar rakt framåt och hennes iver smittar av sig på mig.
Det märks så tydligt att hon blir överlycklig varje gång hon får sträcka ut i en galopp, och helst av
allt i ett hisnande tempo. På ett öppet fält, nära en gammal landningsbana för militärflyg, galopperar
vi i bredd alla tre. Både Peggy och Carrie drar förbi Domino. Vi fullkomligt flyger fram på det
stubbade gräset och vinden viner i hår och manar. Frihetskänslan är total.

En annan gång galopperar vi i lugnare tempo på sandvägar under en sträcka på säkert fem
kilometer, längre än Karin och jag någonsin galopperat i ett svep tidigare! Till slut är det snarare vi,
inte hästarna, som känner behovet av att sakta in och pusta.

Tidsbegreppet försvinner medan vi rider. Det är bara nuet som räknas, koncentrationen ligger helt
på samspelet med hästen, och på att uppleva miljön runt omkring oss med dess dofter, ljud och
synintryck. Men så småningom konstaterar Lena ändå att det är hög tid för lunch.

Vi sitter av vid en folktom rastplats som kallas Ångsågen eftersom här fanns en sådan på 1800-talet.
Vi binder hästarna vid varsitt träd, och letar upp matsäcken som ligger och väntar på oss bakom ett
annat träd. Peggy, Carrie och Domino får hö och vatten från den kristallklara sjön vid rastplatsen,
medan vi andra hugger in på Risifrutti, skinkmackor, keso, nötter, frukt...

Mätta och belåtna lägger vi oss sedan raklånga i gräset och bara njuter. Det känns som att vi har
hittat den mest fridfulla platsen på hela jorden. Karin, jag och Lena är rörande överens om att vi
aldrig vill att den här dagen ska ta slut...

Efter lunchen har vi fått nya krafter. Hästarna frustar nöjt när vi skrittar iväg upp på en höjd längs
med den klara sjön, som plötsligt ligger glittrande långt där nedanför oss. När vi kommer ner från
höjden möts vi av ännu en sjö med det värmländska och även lite westernklingande smeknamnet
Tobakshölet. Här vill Peggy genast gå i. Självsäkert kliver hon ut en bit från strandkanten och
sparkar sedan för fullt med ena framhoven så att vattnet stänker åt alla håll och kanter. Näst efter
galopp verkar vatten vara det bästa hon vet! Carrie och Domino är dock inte lika förtjusta över att
bli blöta.

Under eftermiddagen når vi den mest spännande och fascinerande delen av naturreservatet:
Kittelfältet. Här rider vi genom riktig urskog med tydliga spår från istiden. Lena pekar ut de så
kallade dödisgroparna som dyker upp på båda sidor om stigen. Karin tycker att de påminner om
avloppshål, där allt liksom dras nedåt mot deras runda, platta bottnar fyllda med rödskiftande
mossa. Vackrast är Lagunen, en dödisgrop som fyllts med smaragdfärgat vatten. Jag tar mängder
med foton, men vet redan att bilderna inte kommer att göra platsen rättvisa. Den måste helt enkelt
upplevas.

Alltför snart skymtar vi hästtransporterna och stället vi startade vår ritt från. Det har gått sex timmar
sedan dess och under den tiden känns det som att man har blivit ett med sin häst. Att sitta av Peggy
tar emot, känslomässigt såväl som fysiskt...

Väl tillbaka på Ulvsby ranch väntar vila för både hästar och ryttare. Senare på kvällen bjuder Lena
och Isak på ännu en god middag hemma i sitt hus. Spagetti och köttfärssås har aldrig någonsin
smakat så gott som det gör den här kvällen!

Söndag 3/5
Om träningsvärken gjorde sig påmind igår morse så är det INGENTING mot hur det känns den här
morgonen! Men vi ser ändå fram emot dagens uteritt, som trist nog blir den sista under vår vistelse
på Ulvsby ranch.

Vädret är mulet och lite kyligare idag, men det känns mest som en skön omväxling nu. Både Isak
och Lena följer med på den här cirka tre timmar långa ridturen, som går under det aningen
skrämmande namnet Vildsvinsvändan. Isak rider en smäcker fux vid namn Ayla och Lena en
vit/sandfärgad jätte som heter Freckles (även kallad Flexnäs!) Karin och jag har våra trotjänare
Carrie och Peggy. De verkar inte ett dugg trötta sedan gårdagens långritt, och det är inte utan att
man förundras över hur mycket de har att ge, dessa pigga och glada westernhästar.

Mindre glada blir de förstås när vi så småningom närmar oss hägnet där vildsvinen betar i godan ro.
Peggy ser dem redan på långt håll och trampar oroligt på stället där vi stannat för att titta på ett
ödehus en bit från hägnet. Det är ett riktigt spökhus - trasigt, svartnat och övergivet - med en
tillhörande sorglig historia om olycklig kärlek.

När Isak berättat färdigt om ödehuset är tanken att vi ska ta oss förbi vildsvinshägnet. Det är lättare
sagt än gjort. Ju närmare vi kommer vildsvinen desto räddare blir hästarna. Peggy nästan skakar och
jag blir själv rädd att hon när som helst ska sticka all världens väg utan att jag kan stoppa henne. Till
slut sitter vi av alla fyra ryttare och lyckas med lugnande röster leda hästarna förbi de läskiga
”monstren”.

När hon väl klarat av den bedriften morskar Peggy till sig rejält. Plötsligt vill hon vara ledarhäst,
som för att visa oss alla att hon minsann kan vara modig också! Det slår mig hur mycket jag har
kommit att tycka om det här vackra, egensinniga och snälla stoet som är så framåt och ivrig att vara
till lags. Jag vill ta med henne hem!!!

Sista biten på ridturen, med galopp över vitsippsängar och öppna fält, känns både vemodig och
härlig. Tillbaka i stallet sedan pysslar Karin och jag om hästarna extra länge och försöker i det
längsta dra ut på att ta ut Peggy och Carrie i hagen och ta farväl av dem... Och jag inbillar mig att
Peggy nog kommer att sakna mig med för hon står kvar ovanligt länge vid stängslet och ser efter
mig när jag motvilligt går därifrån.

Men en tröst är i alla fall, som både Lena och Isak påpekar, att hästarna, de själva och Ulvsby ranch
ju finns kvar här om vi vill komma tillbaka någon gång. Det vill vi definitivt!
Tack för en helt fantastiskt ridweekend! På återseende! :-)

/Lisa Nordenhem & Karin Nordenhem